Vill S gå centerpartiets väg och införa låglönejobb för studenter?

(Följande inlägg är en återpostning av ett inlägg på Bore Skölds VK-blogg: http://blogg.vk.se/Bore/2013/04/15/vill-s-ga-centerpartiets-vag-och-infora-laglonejobb-for-studenter-1204634).

S-ledda Umeå studentkår har under året, tillsammans med moderaterna och folkpartiet, arbetat fram en studentmedarbetarmodell som man vill driva igenom med Umeå kommun. Se web-klippet här.

Den grundar sig på idéer från danmark och södra Sverige där studenter vid sidan av studierna arbetar till lägre löner än vanligt anställda. Tanken är att, på ett smidigt sätt få en koppling till det arbete man efter studietiden kan förväntas arbeta med.

Tanken är god. Att låta studenterna få insyn i deras framtida arbetsmarknad, samtidigt som man kopplar dem till lokala arbetsplatser i regionen.
Problemet är att lönerna sätts lägre än en vanlig anställning, vilket innebär – på samma sätt som med bemanningsföretagen – att det skapar en ond trend av lönedumpning och sämre arbetsvillkor, även för vanliga arbetare, på hela arbetsmarknaden.

Centerpartiet och Svenskt Näringsliv försökte ivrigt framföra detta för inte allt för länge sedan. Läs här.

Det var en del i Centerns förslag: ”Ge ungas dröm en chans!” Vilken inkluderade:

  • Förändra LAS så att unga får chansen.
  • Konkurrensutsätt Arbetsförmedlingen
  • Öppna upp för nya marknader, nya näringar och nya jobb
  • Stärk kopplingen mellan skola och arbetsmarknad
  • Studentmedarbetare
  • Nyexjobb

I texten står bland annat:

”Studenter ska kunna anställas till två tredjedelar av ingångslönen hos en arbetsgivare som är i en bransch som är naturligt knuten till den utbildning som studenten går.”

Jag undrar ifall Umeå kommun, där både S och V, mig veterligen, har för ambition att jobba mot bla 6-timmars arbetsdag och rätt till heltid, tror att det här förslaget skulle bidra till en tryggare och bättre arbetsmarknad i kommunen?

Vänsterns studentförbund ser mycket kritiskt på detta förslag framförst av den Socialdemokratiska studentkåren, och menar istället att ordentliga praktikmöjligheter inom utbildningsprogram vore en bättre lösning för att ge studenter erfarenheter och kunskaper om arbetslivet.

Vi hoppas att S tänker om i denna fråga.

Annonser
Publicerat i Debatt | 1 kommentar

Lyckliga i alla sina dagar

Samhällsdebattören Nina Björk har gjort det igen.

1996 utkom Under det rosa täcket: Om kvinnlighetens vara och feministiska strategier, som kortfattat kan beskrivas som ett av 90-talets viktigaste feministiska verk. Förra året publicerade Björk boken Lyckliga i alla sina dagar: Om pengar och människors värde, som är en träffsäker och synnerligen välskriven kritik av det kapitalistiska systemet. Den berör flera högaktuella och tänkvärda ämnen, bland andra: hur konsumtionssamhället gör anspråk på varenda aspekt av den mänskliga tillvaron, hur Socialdemokraterna har genomgått en ideologisk förändring som parti, hur solidaritet har ersatts av individualism, hur svensk politik har ekonomiserats och avpolitiserats, hur kapitalismen verkar i det moderna tjänstesamhället.

Lyckliga i alla sina dagar är en fantastisk samhällskritik som aldrig har varit mer nödvändig. Om du har hjärtat åt vänster rekommenderas: Läs den!

lyckliga-i-alla-sina-dagar-om-pengars-och-manniskors-varde

Publicerat i Recension | Lämna en kommentar

Äta sova dö

Rasa bor tillsammans med sin farsa i en liten ort i Skåne. De försörjer sig genom hennes löpande band-jobb där hon sorterar sallad. Även om de inte är särskilt rika har de ju i alla fall varandra och kan fördriva kvällarna med att skojas och kivas, innan de somnar tillsammans framför TV:n.

Rasa hjälper även sin farsa med språket (han är från Serbien) när han träffar sin läkare för att prata om den ryggskada han har ådragit sig. Förgäves dock; trots att han inte anses kapabel till att kunna arbeta får han inte någon sjukpenning. Till slut tvingas han av ekonomiska skäl att trotsa skadan och drar iväg för ett jobb i Norge (vilket läkaren senare klandrar honom för – ”pengar är ju inte allt”…).

Medan farsan är i Norge händer dock det som inte får hända: Fabriken som Rasa jobbar på ska göra nedskärningar och hon är en av dem som måste gå. Till en början vägrar hon att acceptera detta och springer ifrån personen som hon vet ska ge henne de dåliga nyheterna.  Men när hon väl har insett att det är omöjligt att fly vågar hon ändå inte berätta det för sin farsa. Istället satsar hon allt på att få ett nytt jobb.

Vad som sedan följer är en kavalkad av självförnedrande scener där Rasa och de andra arbetslösa måste låtsas göra arbetsintervjuer med varandra och berätta om sina ”egenskaper” inför jobbcoachen (Rasa framhäver sin delikata förmåga att mäta sallad). En kvinna kan inte hålla tillbaka tårarna när hon berättar att hon har nekats sjukpenning, trots att hon knappt kan ta sig upp ur sängen på morgnarna, och istället blivit misstänkliggjord som fuskare.

Bild

Gabriela Pichlers långfilmsdebut ”Äta sova dö” är en obarmhärtig och träffsäker skildring av vardagen för arbetslösa. Samtidigt innehåller den en hel del humor och visar på att det även i dystra situationer kan finnas en del glädjeämnen, vilket tydligast uttrycks i den centrala far-och-dotter-relationen. Nermina Lukac briljerar i rollen som den charmiga och självuppoffrande Rasa.

Det är också en viktig film som förhoppningsvis får en att tänka efter. Vi lever i ett samhälle där alltför många står utan jobb, där ens utländska efternamn kan innebära att man inte blir kallad till jobbintervjuer och där de som verkligen behöver det nekas sjukersättning, för att istället slussas ut i ingenmanslandets olika ”faser” där man ska ”motiveras” av jobbcoacher. Är det verkligen så vi vill ha det? Om inte, kanske det är dags att börja se på vad det finns för alternativ…

Publicerat i Recension | Lämna en kommentar

Några frågor av praktisk art

Det sägs att svensk politik saknar visioner, att partierna trängs i mitten, att det är för mycket småreformer och för lite ideologi, att det saknas lösningar och att beslutsfattarna är ängsliga, och mycket annat i den stilen. Hur ligger det egentligen till med den saken?

Nu fick vi ju sent omsider en debatt om ”ideologi”, i och med centerns idéprogram. Resultatet därav bör kanske tjäna som ett varnande exempel. Inget ont om fri invandring, förstås, och federalism – en av de idéer i programmet som den kollektiva fantasin inte gått igång på lika hårt – skulle kanske vara något för oss här i norr, som så länge fått finna sig i att vara en råvaruproducerande periferi till Stockholm. Men vad man än tycker om månggifte och skolplikt så är det knappast den typen av idéer som samhällsutvecklingen just nu som mest behöver.

Det är en missuppfattning att det saknas ideologi i svensk politik. Tvärtom: all offentlig debatt genomsyras på djupet av ideologi: en nyliberal ideologi. Ideologi, enligt Marx, är ett system av tankar som framställer tillfälliga historiska omständigheter som naturnödvändigheter. Olika vänsterskribenter har frågat sig hur vänstern kunnat misslyckas med att utnyttja den rådande krisen för att radikalt förändra samhällsdebattens villkor, och förklaringen är att den nyliberala ideologins grepp är så starkt att inga alternativ är möjliga att formulera, annat än på debattens yttersta marginaler. Inte ens de som förkastar det rådande paradigmet kan formulera en väg framåt, stora delar av proteströrelsen går ut på att bevara de privilegier som arbetarrörelsen kämpade till sig under det tidigare, fordistiska produktionsregimet. Och det är förstås nog så viktigt, men innebär samtidigt att man låter det förflutna härska över nuet och kanske, i sin iver att bevara det rådande, blir blind för de nya möjligheter som den samtida utvecklingen erbjuder.

Konsekvensen har blivit att en kvävande atmosfär lagt sig över det offentliga samtalet. Ingen kan förneka sina ögons vittnesbörd: det rådande systemet har nått vägs ände. Men ingen kan heller formulera en väg framåt, eftersom varje sådan väg framåt skulle innebära ett brott mot den rådande ideologins allra mest fundamentala premisser, något som inte kan framstå som annat än ett brott mot själva naturens ordning. Så ställs vi till exempel inför ett falskt val mellan ”stimulering” och ”svångremspolitik”, som bägge syftar till att rädda själva det finansiella system som är krisens utlösande orsak. Ställd inför denna ångestfyllda motsägelse väljer politiker att ”sitta still i båten” och göra så lite som möjligt, i hopp om att undvika att göra något som kan ge dem skulden för det rådande läget, och kanske klara sig helskinnade förbi nästa val.

Alliansens reformer, som forsade fram efter maktskiftet -06, har nu krympt till en rännil. Även om de sticker i ögonen, som ett läxhjälps-RUT som i princip innebär en kapitulering från det gemensamma ansvaret för skolan, är de kanske samhällsekonomiskt mindre betydelsefulla. Efter att ha drömt om makten sedan ungdomens pamflettförfattande MUF-dagar exploderade Reinfeldt och Borg i en enda stor orgasm av arbetarfientliga reformer, och har nu blivit sömniga. Alliansens politik är en ideologisk kvarleva från det långa nittonhundratalet och har som sådan inga svar på framtidens frågor. Efter att ha förverkligat ungdomsårens hjältedrömmar och fått lära sig att ingenting någonsin blir lika häftigt som i ens pojkfantasier, ställs våra ledare nu inför en politisk verklighet som inte har någonting att göra med kampen mot den socialdemokratiske Satan, och oförmögna att infoga denna nya verklighet i sina begreppsliga ramar blir de modfällda och apatiska.

Den ”historiska kompromissen”, det sociala kontraktet mellan arbete och kapital vars väktare socialdemokraterna historiskt varit, har brutits — men arbetets företrädare tycks inte ha nåtts av beskedet. Stefan Löfvén leker näringslivets guldgosse i ett läge när han och hans parti borde radikaliseras. Det ger vårt parti ett utmärkt tillfälle att mobilisera kring en konfliktlinje som sossarna av allt att döma övergivit, men tyvärr – jag vet ännu inte varför – verkar vi inte lyckas så väl med detta. Istället glider arbetets och kapitalets respektive företrädare samman till ett enda grått etablissemang, och hänvisar dem vårt samhälle övergivit till krafter som mobiliserar kring andra, mörkare konfliktlinjer.

Våra politiker är ”den endimensionella människan”, som är helt fast i det som är och oförmögen att föreställa sig hur det skulle kunna vara. Denna inställning kan framstå som ”realism” och ”sunt förnuft”, men är dess raka motsats. Utan förmågan att föreställa sig alternativ till det rådande, är man även oförmögen att föreställa sig en framtid som skiljer sig från nuet, vars utmaningar kräver andra lösningar än de som funkat hittills. Det rådande systemet har tjänat den politiska eliten väl, och det är bara mänskligt att de fortsätter att handla som om det vore evigt, fastän det nu hotas i sina grundvalar. Allt som krävs av oss som ännu är unga är att vi inte allt för raskt låter oss lockas över av de gåvor systemet kan ge oss ifall vi också ansluter oss till dess kadrer.

Realism, det innebär att att träda in i framtiden med vaken blick. ”Ideologi” är inte ett mål, utan bara ett verktyg som, om det tillämpas medvetet och skickligt, hjälper oss att resa blicken över det system av vedertagna åsikter, självklara sanningar och sunt förnuft som utgör den verkliga härskande ideologin. Vår ideologi är bara medlet som låter oss skilja lögnerna från sanningarna och det tillfälliga från det förmodat nödvändiga, som låter oss se vartåt det barkar och vad som krävs av oss.

Här nedan följer några frågor av pragmatisk och strategisk art, som jag tror är de viktigaste för vänstern att försöka besvara under de närmaste åren. Många runtom i världen kämpar redan med att besvara dem, i tanke och i handling. Själv hoppas jag kunna börja skissa på svar på den här bloggen.

  • Hur ska vi möta den växande nyfascismen?
  • Hur mobilisera de massor som görs överflödiga av den krisande kapitalismen i en progressiv rörelse?
  • Hur skapa allianser och organisation i en splittrad arbetarklass (dit även ”medelklassen” i allt högre grad får räknas)?
  • Hur bekämpa de auktoritära tendenserna i europeisk politik, som följer i krisens fotspår?
  • Hur organisera produktionen på en annan basis än lönearbetet, när detta senare förlorat sin historiska betydelse? Hur garantera allas försörjning i en värld av krympande resurser?

Det är en klyscha att kriser också innebär möjligheter. Hellre bör man då säga att kriser innebär nödvändigheter: nödvändigheten av nya strategier och nya mobiliseringar. Våra fiender kommer inte att vila, och vi har inte råd att göra det heller.

Publicerat i Essä | Lämna en kommentar

Ny blogg!

Hej kamrat, och välkommen till VSF Umeås nya blogg. Här kan du följa VSF Umeås aktiviteter samt ta del av politisk diskussion.

Den gamla bloggen finner du på http://vsfumea.blogg.se

Väl mött!

Publicerat i Meta | Lämna en kommentar